Läkaren gjorde ett snabbprov, vilket innebär att man kan får reda på de vanligaste kromosomfelen på bebisen. Det finns en del andra, men läkaren sa att de är såpass ovanliga... Hoppas mitt barn inte är ovanligt då är min tanke...

Svaret får jag inom en vecka, genom brev om allt är bra, telefonsamtal och läkarbesök om något är dåligt :-( Blandade känslor... Så nu vet jag, ringer det ett dolt nummer och det är en läkare då är det kört *ryser*

Provet gick ganska fort, 20 minuter totalt med samtal, UL, tvättning och desifisering (stavas det så?) av mage osv... Läkaren visade att hjärtat slog både före och efter provet, fick dock inte se så mycket mera... Han sa att bättre titt på bebisen blir på rutin-UL om några veckor.

Nålen var ENORM *tokrysa* Riktigt obehaglig att se, säkert runt 15 cm bara nålen...

Bebisens huvud var 3,5 cm från tinning till tinning (genomskärning) Han mätte huvud och lårben för att se att jag var längre än vecka 15. Det var jag tydligen med tanke på att provet gjordes :-) (är ju i vecka 15+5 idag)

Fostervattnet var gult, och de tog ca 15 ml från livmodern. Allt gick bra och jag fick med mig telefonnummer som jag kan ringa om det skulle hända något nu efter provet. Missfallsrisken ökar med 0,5-1% efter ett sådant ingrepp. Vi får hoppas att jag inte är en av de få...

Sitter i soffan, äter kokt ris. Har så svårt att äta nått som ska stanna i magen. Varje dag är ett illamående och pratande med "den stora vita telefonen".  Illamåendet ligger och lurar nästan hela dagarna, det är jobbigt :-( *gnällig nu* Så nu till frukost är det kokt ris, fantastiskt delikat *suck* Men men... det är ju mat iaf.

Idag ska jag göra fostervattensprov. Det är ett beslut som jag själv har tagit. Jag vill inte få ett svårt sjukt eller handikappat barn. Många tycker säkert att detta är otroligt egoistiskt tänkt. Jag vet att många skulle göra vad som helst för att få bli gravida, få ett barn vare sig det är sjukt eller friskt... Det respekterar jag till 100%, men jag vill inte att vår familj ska få göra en totalomställning med ett svårt sjukt barn, som kanske behöver vård resten av livet, som kanske inte kommer få hjälpen av samhället när jag inte lever längre...

Jag är jätterädd för provet, rädd för den långa nålen, rädd för att mitt barn inte lever när vi gör UL idag, rädd för att min barn är sjukt, rädd för att behöva föda fram mitt barn i vecka 20 för att det sen ska dö.... LIVRÄDD :-(

Men nu är det som det är. Väntan i fyra veckor på beskedet om barnet är frisk kommer vara jättelångt och jobbigt, kanske de längsta veckorna i mitt liv...

Snälla ni, mina vänner och läsare, håll en tumme för mig och mitt frö...

I min mage växer det fantastiska, ett litet nytt liv ligger tryggt och säkert i värmen närmast sin mamma...

Detta lilla liv är så efterlängtat, av framför allt blivande storasyster :-)

Vi ser alla fram emot att träffa vårat lilla frö någon gång i februari 2010

Jag märkte tidigt att jag var gravid. Hade typiska känningar redan i början på vecka 3, vilket för min del känns väldigt tidigt. Jag kände inte ens att vi behövde göra något grav-test men samtidigt så vill man ju ha beviset framför sig :-)

Den 11 juni, när jag kom hem från jobbet, gjorde jag testet. Det visade ett svagt plus, MEN DET VAR ETT PLUS ;-)

Jag har ju ett fel på en gen som gör att mitt blod, vid hormonella förändringar i kroppen, blir för tjockt. Så när jag är gravid så måste jag medicineras med Fragmin (sprutor) + Trombyl (tablett). Detta fick jag börja med redan i vecka 5, efter ett läkarbesök.  Sprutorna är lagom roliga att ta :-( Det ger mig blåmärken på magen och kan ibland göra riktigt ont, men vad gör man inte för sig själv och sitt barn :-D

Vi har även "träffat" vårat frö två gånger, självklart via UL (Ultraljud). Första gången var samma dag som vi kommit hem från Bulgarien. Jag fick tyvärr en blödning söndagen innan vi åkte hem från Bulgarien. Det gav mig stor panik och jag kände stor rädsla för att få missfall utomlands, dessutom så nära inpå flygresan hem. Jag ringde till Specialist MVC från Bulgarien och fick en tid direkt vid hemkomsten *lite lättad*

Första mötet med vårat frö visade en pigg lite varelse i min mage med ett pickande hjärta och vilja att röra sig :-) Snacka om att jag kunde slappna av. Fyra dagars oro var över... Vad som orsakat blödningen såg inte barnmorskan, för allt såg jättebra ut *andas ut*

Andra mötet skedde veckan efter vid mitt ordinarie läkarbesök hos en specialist. Även då en pigg liten bebis som sträckte på sig och verkligen visade upp sig för mamma på skärmen <3

I tisdags, den 11 augusti, var det dax för inskrivning hos barnmorska på Specialist MVC. Det är ju först nu som det blir på riktigt på nått sätt :-) Där pratade vi min medicinering, hur jag mår, vad man ska äta och allt det där vanliga som alltid tas upp på en inskrivning. Min BM var en trevlig äldre dam som tidigare jobbat på förlossningen. Hon kändes trygg, vilket kändes skönt och avslappnande. Vi avslutade inskrivningen med att lyssna på bebisens hjärta. Det tuffade på som ett X2000, och BM tyckte att det lät väldigt starkt och tydligt trots att det kan vara svårt att höra vid denna tidpunkten!!!

Mina värden 11 augusti (13+5):

• Socker: 4,8
• Järn: 134
• Vikt: +0 kg
• Urin: 0

Jag mår ganska bra. Jag har lite tufft med att jag har svårt med lukter. Jag äcklas otroligt mycket och spyr ett gånger dagar i veckan pga detta. Men jag hoppas att det ska gå över snart. Dessutom redan lite ont i fogarna, men hoppas att det inte ska accelerera för mycket.

Jag har även börjat känna "fladder" i magen, dock inte så tydligt så att man kan känna det på utsidan magen. Men jag känner mitt frö, vet att den lilla/lille ligger där inne och övar inför framtiden utanför magen :-)

Det känns mysigt och fantastiskt...

Vi ser fram emot att träffa vårt lilla frö...